I torsdags ondgjorde sig Sverigedemokraternas Björn Söder över att en dragduo ska guida barn på Dramaten. Victor Malm sätter utspelet i ett internationellt sammanhang.
ska ge barn en guidad visning på Dramaten, en lekfull introduktion till förvandlingskonsten som sedan ett par millennier legat till grund för teatern. Det är tradition i samtida och levande tappning, inte den mer postmoderna form som konservativa föredrar.
Vore det inte för hatet som alltid följer utspelen hade det gått att skratta åt att de som gapar bredast om cancelkultur också är dess stoltaste praktiker. Sverigedemokraternas inställning i kulturfrågor är entydig – man vill rensa ut allt man anser vara misshagligt, och som metod använder man gärna de hot, det hat som företrädarna väcker när de vädrar sin intolerans.
Det är tråkigt att skriva om detta. Omöjligt att säga något nytt. Förnuftet är dött och argumenten känns som gammalt slem. Jag vet att inget biter. Men ibland måste man, för att åtminstone hålla tanken i styr. Söders inkonsekvens är ju den strukturerande mekanismen i den reaktionära högerns världsbild.som illustrerar den politiska logiken.
Och den har sin sensmoral. Kulturkrigets reaktionära höger bryr sig inte om konstnärlig frihet eller yttrandefrihet. Det är bara ord, användbara ord – ren retorik, praktisk för dem som behöver krångla sig ur kritik. Verkligheten visar att de betraktar den sortens friheter som problem. De vet lika väl som vi att toleransen vilar på deras grund.